Sju dagar av sorg. Sju dagar av shiva. För åtta dagar sedan dog min farmor. Vi hade inte en nära relation, men hon var ändå min farmor. Jag träffade sällan min farmor, eftersom vi inte bodde nära varandra. Jag ångrar det nu. Jag ville ha en riktig farmor som bakade kakor och berättade historier från när hon var yngre, men tyvärr blev det inte så. Pappa pratade inte heller ofta med farmor, men de hade ändå en bra relation. Det märks tydligt på honom nu. Han verkar så ledsen. Jag förstår honom.
Dagen efter olyckan begravde vi henne brevid farfar. Deras kroppar får vila där, tillsammans, för alltid. Min farmors själ vet jag kommer till en bra ställe. Även om vi inte kände varandra jättebra, vet jag att hon var en fantastisk kvinna. Förhoppningsvis träffar hon farfar igen, men vad som än sker så är det Guds vilja.
Vi hade en fin ceremoni i synagogan. Farbror Abiel läste Quaddish, en bön för att frälsa den döde. Nästan alla grät, till och med pappa. Jag grät också, även fast jag inte kände farmor så bra. Jag vet inte varför jag grät. Kanske saknar jag henne också jättemycket, även fast den inte känns som det.
Efter begravningen bodde jag och min familj i min farmors lägenhet. Många andra släktingar också. Det blev trångt, även om vissa bara var där på dagarna. Efter sju dagar av shiva, sorgritualen, begav vi oss hemåt. Vi stannade nere vid en flod och jag letade reda på den finaste stenen jag kunde hitta. Jag hittade en rödaktig sten som hade ungefär samma mönster som en staty i farmors sovrum. Jag visste direkt att det var rätt sten. När vi senare åkte förbi gravplatsen stannade vi och la våra stenar i en fin hög. När vi gick tillbaka till bilen kunde jag inte annat än att sakna henne.
xoxo Ahelia
